Psaltaren 78

1En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord. 2Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom. 3Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss, 4det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort. 5Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. 6Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn. 7Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt. 8Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud. 9Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag. 10De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra. 11De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se. 12Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark. 13Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög. 14Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken. 15Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav. 16Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar. 17Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen. 18De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad. 19Och de talade mot Gud, de sade: “Kan väl Gud duka ett bord i öknen? 20Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?” 21Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel, 22eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning. 23Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar; 24han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem. 25Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest. 26Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram. 27Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand; 28han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning. 29Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter. 30Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun, 31då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män. 32Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under. 33Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång. 34När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud. 35De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare; 36och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga. 37Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund. 38Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram. 39Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter. 40Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! 41Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige. 42De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen, 43då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark. 44Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten; 45han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv. 46Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor; 47han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar; 48han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar. 49Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar. 50Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten. 51Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor. 52Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen. 53Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet. 54Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat. 55Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor. 56Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd; 57de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker. 58De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten. 59Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm. 60Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna; 61han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand. 62Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han. 63Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång. 64Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt. 65Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin. 66Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem. 67Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam. 68Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade. 69Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt. 70Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor. 71Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel. 72Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.

will be added

X\