Psaltaren 39

1För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. 2Jag sade: “Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.” 3Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta. 4Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga. 5HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är. 6Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela. 7Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det. 8Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp. 9Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren. 10Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det. 11Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag. 12Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela. 13Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. 14Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

will be added

X\