Psaltaren 109

1För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke. 2Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga. 3Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak. 4Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast. 5De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek. 6Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida. 7När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd. 8Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan. 9Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka. 10Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem. 11Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods. 12Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa. 13Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat. 14Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad. 15Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden. 16Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem. 17Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom. 18Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben. 19Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med. 20Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ. 21Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig. 22Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst. 23Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm. 24Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull. 25Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet. 26Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd; 27och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det. 28Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig. 29Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel. 30Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom. 31Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

will be added

X\