Psaltaren 102

1Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. 2HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig. 3Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig. 4Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld. 5Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd. 6För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden. 7Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner. 8Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket. 9Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn. 10Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt, 11för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort. 12Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs. 13Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte. 14Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit. 15Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus. 16Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet, 17när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet; 18när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön. 19Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN, 20att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden, 21för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn, 22på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem, 23när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN. 24Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar. 25Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte. 26I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk: 27de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän. 28Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. 29Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

will be added

X\