Ordspråksboken 31

1Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom: 2Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son. 3Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv. 4Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker. 5De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. 6Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ. 7Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda. 8Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. 9Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. 10En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris. 11På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom. 12Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar. 13Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust. 14Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån. 15Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del. 16Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård. 17Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar. 18Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten. 19Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan. 20För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige. 21Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan. 22Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur. 23Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste. 24Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren. 25Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer. 26Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga. 27Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd. 28Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov: 29“Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.” 30Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN. 31Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.

will be added

X\