Filipperbrevet 2

1Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, 2gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, 3fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. 4Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. 5Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, 6han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, 7utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa 8och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. 9Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn 10för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, 11och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre. 12Därför, mina älskade, såsom I alltid förut haven varit lydiga, så mån I också nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning, och det icke allenast såsom I gjorden, då jag var närvarande, utan ännu mycket mer nu, då jag är frånvarande. 13Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. 14Gören allt utan att knorra och tveka, 15så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland “ett vrångt och avogt släkte”, inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, 16i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat. 17Men om än mitt blod bliver utgjutet såsom ett drickoffer, när jag förrättar min tempeltjänst och därvid frambär offret av eder tro, så gläder jag mig dock och deltager i allas eder glädje. 18Sammalunda mån ock I glädjas och deltaga i min glädje. 19Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till eder, så att ock jag får känna hugnad genom det som jag då hör om eder. 20Ty jag har ingen av samma sinne som han, ingen som av så uppriktigt hjärta kommer att hava omsorg om eder. 21Allasammans söka de sitt eget, icke vad som hör Kristus Jesus till. 22Men hans beprövade trohet kännen I; I veten huru han med mig har verkat i evangelii tjänst, såsom en son tjänar sin fader. 23Honom hoppas jag alltså kunna sända, så snart jag har fått se huru det går med min sak. 24Och i Herren är jag viss om att jag också själv snart skall få komma. 25Emellertid har jag funnit det nödvändigt att sända brodern Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, tillbaka till eder, honom som I haven skickat hit, för att å edra vägnar överlämna åt mig vad jag kunde behöva. 26Ty han längtar efter eder alla och har ingen ro, därför att I haven hört honom vara sjuk. 27Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom; och icke allenast över honom, utan också över mig, för att jag icke skulle få bedrövelse på bedrövelse. 28Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, både för att I skolen få glädjen att återse honom, och för att jag själv därigenom skall få lättnad i min bedrövelse. 29Tagen alltså emot honom i Herren, med all glädje, och hållen sådana män i ära. 30Ty för Kristi verks skull var han nära döden, i det han satte sitt liv på spel, för att giva mig ersättning för den tjänst som jag måste sakna från eder personligen.

will be added

X\