Fjärde Moseboken 14

1Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten. 2Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: “O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen! 3Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.” 4Och de sade till varandra: “Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten.” 5Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet. 6Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder 7och sade till Israels barns hela menighet: “Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land. 8Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss—ett land som flyter av mjölk och honung. 9Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem.” 10Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. 11Och HERREN sade till Mose: “Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem? 12Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta.” 13Mose sade till HERREN: “Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp, 14och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. 15Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så: 16‘Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.’ 17Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt: 18‘HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.’ 19Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.” 20Då sade HERREN: “Jag vill tillgiva dem efter din bön. 21Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet: 22av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst, 23av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det. 24Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det. 25Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.” 26Och HERREN talade till Mose och Aron och sade: 27“Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig. 28Säg nu till dem: ‘Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig. 29Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig. 30Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat. 32I själva däremot—edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen. 33Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen. 34Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år—ett år för var dag—komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.’ 35Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.” 36Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet, 37dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte. 38Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv. 39Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset. 40Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: “Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.” 41Men Mose sade: “Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl. 42HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender. 43Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.” 44Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret. 45Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.

will be added

X\