Fjärde Moseboken 11

1Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret. 2Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så stannade elden av. 3Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld hade brunnit ibland dem. 4Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad; Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: “Ack om vi hade kött att äta! 5Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna. 7Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som bdelliumharts. 8Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint bakverk med olja. 9När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där. 10Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes storligen, och Mose själv blev misslynt. 11Och Mose sade till HERREN: “Varför har du gjort så illa mot din tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon, att du har lagt på mig bördan av hela detta folk? 12Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? 13Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta ju och vända sig mot mig och säga: ‘Giv oss kött, så att vi få äta.’ 14Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig för tungt. 15Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.” 16Då sade HERREN till Mose: “Samla ihop åt mig sjuttio män av de äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. 17Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN och sagt: ‘Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott att vara!’ Så skall nu HERREN giva eder kött att äta. 19Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar, 20utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit inför hans ansikte och sagt: ‘Varför drogo vi då ut ur Egypten?’” 21Mose sade: “Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk som jag har omkring mig, och dock säger du: ‘Kött vill jag giva dem, så att de hava att äta en månads tid!’ 22Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?” 23HERREN svarade Mose: “Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.” 24Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt. Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. 25Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket de sedan icke mer gjorde. 26Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de profeterade i lägret. 27Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och sade: “Eldad och Medad profetera i lägret.” 28Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin ungdom, tog då till orda och sade: “Mose, min herre, förbjud dem det.” 29Men Mose sade till honom: “Skall du så nitälska för mig? Ack att fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN läte sin Ande komma över dem!” 30Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel. 31Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt över marken. 32Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring lägret. 33Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN anställde ett mycket stort nederlag bland folket. 34Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man dem av folket, som hade gripits av lystnad. 35Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot; och i Haserot stannade de.

will be added

X\