Nehemja 5

1Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot sina judiska bröder. 2Några sade: “Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.” 3Och några sade: “Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.” 4Och andra sade: “Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och vingårdar till skatten åt konungen. 5Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.” 6När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket vred. 7Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: “Det är ocker I bedriven mot varandra.” Därefter sammankallade jag en stor folkförsamling emot dem. 8Och jag sade till dem: “Vi hava efter förmåga friköpt våra judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?” Då tego de och hade intet att svara. 9Och jag sade: “Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge orsak att smäda oss. 10Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran. 11Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att fordra av dem.” 12De svarade: “Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.” Och jag tog en ed av dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så. 13Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: “Var och en som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på allt.” Och hela församlingen sade: “Amen”, och lovade HERREN. Därefter gjorde folket såsom det var sagt. 14Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år, varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten. 15De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud. 16Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där. 17Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt omkring oss. 18Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad; och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet tyngde så svårt på folket. 19Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och räkna mig det till godo!

will be added

X\