Matteusevangeliet 26

1När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar: 2“I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.” 3Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus, 4och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom. 5Men de sade: “Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.” 6Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus, 7framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords. 8Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: “Varför skulle detta förspillas? 9Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.” 10När Jesus märkte detta, sade han till dem: “Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig. 11De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid. 12När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning. 13Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.” 14Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna 15och sade: “Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?” Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar. 16Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom. 17Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: “Var vill du att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?” 18Han svarade: “Gån in i staden till den och den och sägen till honom: ‘Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag hålla påskhögtid med mina lärjungar.’” 19Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet. 20När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv. 21Och medan de åto, sade han: “Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.” 22Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter annan: “Icke är det väl jag, Herre?” 23Då svarade han och sade: “Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han skall förråda mig. 24Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.” 25Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: “Rabbi, icke är det väl jag?” Han svarade honom: “Du har själv sagt det.” 26Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tagen och äten; detta är min lekamen.” 27Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: “Dricken härav alla; 28ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 29Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.” 30När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget. 31Då sade Jesus till dem: “I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: ‘Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras.’ 32Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.” 33Då svarade Petrus och sade till honom: “Om än alla andra komma på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.” 34Jesus sade till honom: “Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.” 35Petrus svarade honom: “Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock förvisso icke förneka dig.” Sammalunda sade ock alla de andra lärjungarna. 36Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane. Och han sade till lärjungarna: “Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” 37Och han tog med sig Petrus och Sebedeus’ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. 38Då sade han till dem: “Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” 39Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: “Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” 40Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: “Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! 41Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.” 42Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: “Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.” 43När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon voro förtyngda. 44Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje gången, och sade återigen samma ord. 45Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: “Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. 46Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.” 47Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och folkets äldste. 48Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: “Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.” 49Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: “Hell dig, rabbi!” och kysste honom häftigt. 50Jesus sade till honom: “Min vän, gör vad du är här för att göra.” Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången. 51Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat. 52Då sade Jesus till honom: “Stick ditt svärd tillbaka i skidan: ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. 53Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? 54Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste ske?” 55I samma stund sade Jesus till folkskaran: “Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig. 56Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola fullbordas.” Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde. 57Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste hade församlat sig. 58Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se vad slutet skulle bliva. 59Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; 60men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl intet. Slutligen trädde dock två män fram 61och sade: “Denne har sagt: ‘Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen.’” 62Då stod översteprästen upp och sade till honom: “Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?” 63Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: “Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.” 64Jesus svarade honom: “Du har själv sagt det. Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.” 65Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: “Han har hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört hädelsen. 66Vad synes eder?” De svarade och sade: “Han är skyldig till döden.” 67Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen, 68och sade: “Profetera för oss, Messias: vem var det som slog dig?” 69Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram till honom och sade: “Också du var med Jesus från Galileen.” 70Men han nekade inför alla och sade: “Jag förstår icke vad du menar.” 71När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som voro där: “Denne var med Jesus från Nasaret.” 72Åter nekade han med en ed och sade: “Jag känner icke den mannen.” 73Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus: “Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.” 74Då begynte han förbanna sig och svärja: “Jag känner icke den mannen.” Och i detsamma gol hanen. 75Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: “Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.” Och han gick ut och grät bitterligen.

will be added

X\