Markusevangeliet 8

1Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: 2“Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta. 3Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.” 4Då svarade hans lärjungar honom: “Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?” 5Han frågade dem: “Huru många bröd haven I?” De svarade: “Sju.” 6Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket. 7De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem. 8Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken. 9Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt. 10Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta. 11Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen. 12Då suckade han ur sin andes djup och sade: “Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.” 13Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden. 14Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten. 15Och han bjöd dem och sade: “Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes’ surdeg.” 16Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig. 17Men när han märkte detta, sade han till dem: “Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade? 18I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke? 19Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?” De svarade honom: “Tolv.” 20“Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?” De svarade: “Sju.” 21Då sade han till dem: “Förstån I då ännu ingenting?” 22Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne. 23Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: “Ser du något?” 24Han såg då upp och svarade: “Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.” 25Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart. 26Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: “Gå icke ens in i byn.” 27Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: “Vem säger folket mig vara?” 28De svarade och sade: “Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: ‘Det är en av profeterna.’” 29Då frågade han dem: “Vem sägen då I mig vara?” Petrus svarade och sade till honom: “Du är Messias.” 30Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom. 31Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen. 32Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom. 33Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: “Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.” 34Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: “Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. 35Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det. 36Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? 37Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ? 38Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.”

will be added

X\