Markusevangeliet 14

1Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid. Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att gripa honom med list och döda honom. 2De sade nämligen: “Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.” 3Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud. 4Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra: “Varför skulle denna smörjelse förspillas? 5Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra silverpenningar och giva dessa åt de fattiga.” Och de talade hårda ord till henne. 6Men Jesus sade: “Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig. 7De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid. 8Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp såsom en tillredelse till min begravning. 9Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.” 10Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till översteprästerna och ville förråda honom åt dem. 11När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda honom, då lägligt var. 12På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalammet, sade hans lärjungar till honom: “Vart vill du att vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?” 13Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: “Gån in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom. 14Och sägen till husbonden i det hus där han går in: ‘Mästaren frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?’ 15Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och ordnad för måltid; reden till åt oss där.” 16Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet. 17När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv. 18Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: “Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig, ‘den som äter med mig’.” 19Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre: “Icke är det väl jag?” 20Och han sade till dem: “Det är en av de tolv, den som jämte mig doppar i fatet. 21Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.” 22Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt dem och sade: “Tagen detta; detta är min lekamen.” 23Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de drucko alla därav. 24Och han sade till dem: “Detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många. 25Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i Guds rike.” 26När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget. 27Då sade Jesus till dem: “I skolen alla komma på fall; ty det är skrivet: ‘Jag skall slå herden, och fåren skola förskingras.’ 28Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.” 29Då svarade Petrus honom: “Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke.” 30Jesus sade till honom: “Sannerligen säger jag dig: Redan i denna natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.” 31Då försäkrade han ännu ivrigare: “Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock icke förneka dig.” Sammalunda sade ock alla de andra. Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane. 32Då sade han till sina lärjungar: “Bliven kvar här, medan jag beder.” 33Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han begynte bäva och ängslas. 34Och han sade till dem: “Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken.” 35Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom besparad. 36Och han sade: “Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!” 37Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: “Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort stund? 38Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.” 39Och han gick åter bort och bad och sade samma ord. 40När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara honom. 41För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: “Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas händer. 42Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.” 43Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och de skriftlärde och de äldste. 44Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: “Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och föra bort under säker bevakning.” 45Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och sade: “Rabbi!” och kysste honom häftigt. 46Då grepo de Jesus och togo honom fången. 47Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat. 48Och Jesus talade till dem och sade: “Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. 49Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju fullbordas.” 50Då övergåvo de honom alla och flydde. 51Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo de. 52Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken. 53Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärde. 54Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig vid elden. 55Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno intet. 56Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde icke överens. 57Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade: 58“Vi hava själva hört honom säga: ‘Jag skall bryta ned detta tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.’” 59Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens. 60Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och sade: “Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?” 61Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen honom och sade till honom: “Är du Messias, den Högtlovades Son?” 62Jesus svarade: “Jag är det. Och I skolen få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.” 63Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: “Vad behöva vi mer några vittnen? 64I hörden hädelsen. Vad synes eder?” Då dömde de alla honom skyldig till döden. 65Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och sade till honom: “Profetera.” Också rättstjänarna slogo honom på kinderna. 66Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av översteprästens tjänstekvinnor dit. 67Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: “Också du var med nasaréen, denne Jesus.” 68Men han nekade och sade: “Jag varken vet eller förstår vad du menar.” Sedan gick han ut på den yttre gården. 69När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga till dem som stodo bredvid: “Denne är en av dem.” 70Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo där bredvid till Petrus: “Förvisso är du en av dem; du är ju också en galilé.” 71Då begynte han förbanna sig och svärja: “Jag känner icke den man som I talen om.” 72Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt till honom: “Förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.” Och han brast ut i gråt.

will be added

X\