Markusevangeliet 12

1Och han begynte tala till dem i liknelser: “En man planterade en vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. 2När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära någon del av vingårdens frukt. 3Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom gå tomhänt tillbaka. 4Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i huvudet och skymfade. 5Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de. Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och andra dräpte de. 6Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: ‘De skola väl hava försyn för min son.’ 7Men vingårdsmännen sade till varandra: ‘Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.’ 8Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut ur vingården. — 9Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra. 10Haven I icke läst detta skriftens ord: ‘Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten; 11av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon’?” 12De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket; ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg. 13Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord. 14Dessa kommo nu och sade till honom: “Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?” 15Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: “Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se den.” 16Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: “Vems bild och överskrift är detta?” De svarade honom: “Kejsarens.” 17Då sade Jesus till dem: “Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.” Och de förundrade sig högeligen över honom. 18Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade: 19“Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder. 20Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lämna någon avkomma efter sig. 21Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje. 22Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun. 23Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.” 24Jesus svarade dem: “Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft? 25Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 26Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i Moses’ bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: ‘Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? 27Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.” 28Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne frågade honom: “Vilket är det förnämsta av alla buden?” 29Jesus svarade: “Det förnämsta är detta: ‘Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. 30Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.’ 31Därnäst kommer detta: ‘Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Intet annat bud är större än dessa.” 32Då svarade den skriftlärde honom: “Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än han. 33Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är ‘förmer än alla brännoffer och slaktoffer’.” 34Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: “Du är icke långt ifrån Guds rike.” Sedan dristade sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom. 35Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna fråga: “Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids son? 36David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse: ‘Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’ 37Så kallar nu David själv honom ‘herre’; huru kan han då vara hans son?” Och folkskarorna hörde honom gärna. 38Och han undervisade dem och sade till dem: “Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen 39och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden— 40detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.” 41Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit mycket. 42Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre. 43Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: “Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna. 44Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.”

will be added

X\