Lukasevangeliet 8

1Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv, 2så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna, 3och Johanna, hustru till Herodes’ fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar. 4Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse: 5“En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det. 6Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet. 7Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det. 8Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt.” Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: “Den som har öron till att höra, han höre.” 9Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde. 10Han sade: “Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå’. 11Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord. 12Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta. 13Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de. 14Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad. 15Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet. 16Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake, för att de som komma in skola se skenet. 17Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen. 18Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.” 19Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för folkets skull kunde de icke komma in till honom. 20Då sade man till honom: “Din moder och dina broder stå härutanför och vilja träffa dig.” 21Men han svarade och sade till dem: “Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.” 22En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: “Låt oss fara över sjön till andra sidan.” Och de lade ut. 23Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara. 24Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: “Mästare, Mästare, vi förgås.” När han så hade vaknat, näpste han vinden och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt. 25Därefter sade han till dem: “Var är eder tro?” Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: “Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom.” 26Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot Galileen. 27Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan bland gravarna. 28Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom och sade med hög röst: “Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.” 29Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av den onde anden blivit driven ut i öknarna. 30Jesus frågade honom: “Vad är ditt namn?” Han svarade: “Legion.” Ty det var många onda andar som hade farit in i honom. 31Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara ned i avgrunden. 32Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i svinen. Och han tillstadde dem det. 33Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade. 34Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och berättade härom i staden och på landsbygden. 35Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. 36Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte hade blivit botad. 37Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända tillbaka. 38Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med de orden: 39“Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort med dig.” Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru stora ting Jesus hade gjort med honom. 40När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade de på honom. 41Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma till hans hus; 42ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal, som låg för döden. Men under det att han var på väg dit, trängde folket hårt på honom. 43Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon. 44Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång 45Men Jesus frågade: “Vem var det som rörde vid mig?” Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: “Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju.” 46Men Jesus sade: “Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig.” 47Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade blivit frisk. 48Då sade han till henne: “Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” 49Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: “Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.” 50Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: “Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen.” 51Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill flickans fader och moder. 52Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: “Gråten icke; hon är icke död, hon sover.” 53Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död. 54Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: “Flicka, stå upp.” 55Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade att man skulle giva henne något att äta. 56Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd dem att för någon omtala vad som hade skett.

will be added

X\