Lukasevangeliet 7

1När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick han in i Kapernaum. 2Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk och var nära döden; och denne var högt skattad av honom. 3Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare. 4När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade: “Han är värd att du gör honom detta, 5ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt synagogan åt oss.” 6Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga till honom: “Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att du går in under mitt tak. 7Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk. 8Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han, och om jag säger till min tjänare: ‘Gör det’, då gör han så.” 9När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: “Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.” 10Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren vara frisk. 11Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med honom gingo hans lärjungar och mycket folk. 12Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor hop folk ifrån staden gick med henne. 13När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade till henne: “Gråt icke.” 14Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade. Och han sade: “Unge man, jag säger dig: Stå upp.” 15Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder. 16Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor profet har uppstått ibland oss” och: “Gud har sett till sitt folk.” 17Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet däromkring. 18Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar. 19Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem till Herren med denna fråga: “Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?” 20När mannen kommo fram till honom, sade de: “Johannes döparen har sänt oss till dig och låter fråga: ‘Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?’” 21Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många blinda gav han deras syn. 22Och han svarade och sade till männen: “Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, ‘för fattiga förkunnas glädjens budskap’. 23Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.” 24När sedan Johannes’ sändebud hade gått sin väg, begynte han tala till folket om Johannes: “Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden? 25Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet, dem finnen I ju i konungapalatsen. 26Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han. 27Han är den om vilken det är skrivet: ‘Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.’ 28Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är likväl större än han. 29Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl publikanerna, och läto döpa sig med Johannes’ dop. 30Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva och läto icke döpa sig av honom. 31Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro de lika? 32De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och säga: ‘Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke gråtit.’ 33Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och dricker ej heller vin, och så sägen I: ‘Han är besatt av en ond ande.’ 34Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu sägen I: ‘Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!’ 35Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.” 36Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords. 37Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse 38och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. 39Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: “Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.” 40Då tog Jesus till orda och sade till honom: “Simon, jag har något att säga dig.” Han svarade: “Mästare, säg det. 41“En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. 42Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?” 43Simon svarade och sade: “Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest.” Då sade han till honom: “Rätt dömde du” 44Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: “Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 45Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. 46Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. 47Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.” 48Sedan sade han till henne: “Dina synder äro dig förlåtna.” 49Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: “Vem är denne, som till och med förlåter synder?” 50Men han sade till kvinnan: “Din tro har frälst dig. Gå i frid.”

will be added

X\