Lukasevangeliet 24

1Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. 2Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. 3Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. 4När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. 5Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem “Varför söken I den levande bland de döda? 6Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: 7‘Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.’” 8Då kommo de ihåg hans ord. 9Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. — 10Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. 11Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. 12Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. 13Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. 14Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. 15Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. 16Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom. 17Och han sade till dem: “Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?” Då stannade de och sågo bedrövade ut. 18Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: “Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?” 19Han frågade dem: “Vad då?” De svarade honom: “Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket: 20huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. 21Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde. 22Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven 23och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde. 24Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.” 25Då sade han till dem: “O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! 26Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?” 27Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. 28När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare. 29Men de nödgade honom och sade: “Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.” Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. 30Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. 31Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn. 32Och de sade till varandra: “Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?” 33Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem. 34Och dessa sade: “Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.” 35Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet. 36Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: “Frid vare med eder. 37Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. 38Men han sade till dem: “Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? 39Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.” 40Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. 41Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: “Haven I här något att äta?” 42Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; 43och han tog det och åt därav i deras åsyn. 44Och han sade till dem: “Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.” 45Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. 46Och han sade till dem: “Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. 48I kunnen vittna härom. 49Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.” 50Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. 51Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. 52Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. 53Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.

will be added

X\