Lukasevangeliet 22

1Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. 2Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket. 3Men Satan för in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv. 4Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem. 5Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar. 6Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod. 7Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet. 8Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: “Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.” 9De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?” 10Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in. 11Och sägen till husbonden i det huset: ‘Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?’ 12Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.” 13Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet. 14Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. 15Och han sade till dem: “Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; 16ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.” 17Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: “Tagen detta och delen eder emellan; 18ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.” 19Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: “Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.” 20Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: “Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder. 21Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet. 22Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!” 23Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta. 24En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. 25Då sade han till dem: “Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ‘nådige herrar’. 26Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. 27Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. — 28Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; 29och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, 30så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter. 31Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; 32men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.” 33Då sade han till honom: “Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.” 34Men han svarade: “Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.” 35Ytterligare sade han till dem: “När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?” De svarade: “Intet.” 36Då sade han till dem: “Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. 37Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: ‘Han blev räknad bland ogärningsmän’. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan” 38Då sade de: “Herre, se här äro två svärd.” Han svarade dem: “Det är nog.” 39Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom. 40Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: “Bedjen att I icke mån komma i frestelse.” 41Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad 42och sade: “Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.” 43Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom. 44Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden. 45När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse. 46Då sade han till dem: “Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.” 47Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom. 48Men Jesus sade till honom: “Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” 49Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: “Herre, skola vi hugga till med svärd?” 50Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. 51Då svarade Jesus och sade: “Låten det gå så långt.” Och han rörde vid hans öra och helade honom. 52Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: “Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar. 53Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.” 54Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd. 55Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem. 56Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: “Också denne var med honom. 57Men han nekade och sade: “Kvinna, jag känner honom icke.” 58Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: “Också du är en av dem.” Men Petrus svarade: “Nej, det är jag icke.” 59Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: “Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.” 60Då svarade Petrus: “Jag förstår icke vad du menar.” Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. 61Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: “Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.” 62Och han gick ut och grät bitterligen. 63Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. 64De höljde över honom och frågade honom och sade: “Profetera: vem var det som slog dig?” 65Många andra smädliga ord talade de ock mot honom. 66Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd 67och sade: “Är du Messias, så säg oss det.” Men han svarade dem: “Om jag säger eder det, så tron I det icke. 68Och om jag frågar, så svaren I icke. 69Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.” 70Då sade de alla: “Så är du då Guds Son?” Han svarade dem: “I sägen det själva, att jag är det.” 71Då sade de: “Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.”

will be added

X\