Lukasevangeliet 2

1Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. 2Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. 3Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. 4Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, 5för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. 6Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. 7Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget. 8I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. 9Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. 10Men ängeln sade till dem: “Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. 11Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. 12Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.” 13I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: 14“Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!” 15När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: “Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.” 16Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. 17Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. 18Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. 19Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. 20Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt. 21När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv. 22Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses’ lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren, 23enligt den föreskriften i Herrens lag, att “allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren”, 24så ock för att offra “ett par duvor eller två unga turturduvor”, såsom stadgat var i Herrens lag. 25I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. 26Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. 27Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen, 28då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade: 29“Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, 30ty mina ögon hava sett din frälsning, 31vilken du har berett till att skådas av alla folk: 32ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.” 33Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom. 34Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: “Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. 35Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.” 36Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru, 37och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag. 38Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem. 39Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen. 40Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom. 41Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem. 42När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden. 43Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill. 44De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner. 45När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom. 46Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; 47och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar. 48När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: “Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.” 49Då sade han till dem: “Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?” 50Men de förstodo icke det som han talade till dem. 51Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta. 52Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.

will be added

X\