Lukasevangeliet 19

1Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden. 2Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man. 3Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten. 4Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram. 5När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: “Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.” 6Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje. 7Men alla som sågo det knorrade och sade: “Han har gått in för att gästa hos en syndare.” 8Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: “Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen. 9Och Jesus sade om honom: “I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son. 10Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.” 11Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras. 12Han sade alltså: “En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. 13Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: ‘Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.’ 14Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: ‘Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.” 15När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat. 16Då kom den förste fram och sade: ‘Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.’ 17Han svarade honom: ‘Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.’ 18Därefter kom den andre i ordningen och sade: ‘Herre, ditt pund har avkastat fem pund.’ 19Då sade han jämväl till denne: ‘Så vare ock du satt över fem städer.’ 20Och den siste kom fram och sade: ‘Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk. 21Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.’ 22Han sade till honom: ‘Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått? 23Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.’ 24Och han sade till dem som stodo vid hans sida: ‘Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.’ 25De sade till honom: ‘Herre, han har ju redan tio pund.’ 26Han svarade: ‘Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 27Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.” 28Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem. 29När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna 30och sade: “Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit. 31Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: ‘Herren behöver den.’” 32Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem. 33Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: “Varför lösen I fålen?” 34De svarade: “Herren behöver den.” 35Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå. 36Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen. 37Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett; 38och de sade: “Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!” 39Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: “Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.” 40Men han svarade och sade: “Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.” 41Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den 42och sade: “O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. 43Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. 44Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.” 45Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; 46och han sade till dem: “Det är skrivet: ‘Och mitt hus skall vara ett bönehus.’ Men I haven gjort det till en rövarkula.” 47Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom; 48men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.

will be added

X\