Klagovisorna 3

1Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris. 2Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus. 3Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter. 4Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig. 5Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda. 6I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda. 7Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar. 8Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön. 9Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra. 10En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt. 11Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig. 12Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil. 13Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar. 14Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen. 15Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka. 16Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska. 17Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var. 18Jag sade: “Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.“ 19Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! 20Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig. 21Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas: 22HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet. 23Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. 24HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom. 25HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom. 26Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN. 27Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom. 28Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom. 29Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp. 30Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek. 31Ty Herren förkastar icke för evig tid; 32utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd. 33Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse. 34Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet, 35att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte, 36att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det? 37Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd? 38Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott? 39Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd? 40Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN. 41Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen. 42Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det. 43Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning. 44Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram. 45Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken. 46Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss. 47Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada. 48Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada. 49Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke, 50till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill. 51Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull. 52Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender. 53De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig. 54Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: “Det är ute med mig.“ 55Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet. 56Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar. 57Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: “Frukta icke.“ 58Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv. 59Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt. 60Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig. 61Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig. 62Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig. 63Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp. 64Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk. 65Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem. 66Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.

will be added

X\