Domarboken 6

1Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav HERREN dem i Midjans hand, i sju år. 2Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i bergen, så ock grottorna och bergfästena. 3Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp emot dem 4och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i Israel, inga får, oxar eller åsnor. 5Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro oräkneliga. Och de föllo in i landet för att fördärva det. 6Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels barn till HERREN. 7Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull, 8sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem: “Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset. 9Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder deras land. 10Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon. Men I villen icke höra min röst. 11Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra, som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan. 12För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom: “HERREN är med dig, du tappre stridsman.” 13Gideon svarade honom: “Ack min herre, om HERREN är med oss, varför har då allt detta kommit över oss? Och var äro alla hans under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: ‘Se, HERREN har fört oss upp ur Egypten’? Nu har ju HERREN förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.” 14Då vände sig HERREN till honom och sade: “Gå åstad i denna din kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.” 15Han svarade honom: “Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den ringaste i min faders hus.” 16HERREN sade till honom: “Jag vill vara med dig, så att du skall slå Midjan, såsom voro det en enda man.” 17Men han svarade honom: “Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig. 18Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig.” Han sade: “Jag vill stanna, till dess du kommer igen.” 19Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. 20Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet däröver.” Och han gjorde så. 21Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet; och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn. 22Då såg Gideon att det var HERRENS ängel. Och Gideon sade: “Ve mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel ansikte mot ansikte!” 23Men HERREN sade till honom: “Frid vare med dig, frukta icke; du skall icke dö.” 24Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra. 25Den natten sade HERREN till honom: “Tag den tjur som tillhör din fader och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ned det Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sönder Aseran som står därinvid. 26Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna fasta plats, och uppför det på övligt sätt; tag så den andra tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som du har huggit sönder.” 27Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att göra det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i staden, gjorde han det om natten. 28Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det nyuppbyggda altaret. 29Då sade de till varandra: “Vem har gjort detta?” Och när de frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon, Joas’ son, hade gjort det. 30Då sade männen i staden till Joas: “För din son hitut, han måste dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit sönder Aseran som stod därinvid.” 31Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: “Viljen I utföra Baals sak, viljen I komma honom till hjälp? Den som vill utföra hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon. Är han Gud, så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans altare. 32Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: “Baal utföre sin sak mot honom, eftersom han har brutit ned hans altare.” 33Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i Jisreels dal. 34Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter honom. 35Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då också upp, de andra till mötes. 36Och Gideon sade till Gud: “Om du verkligen vill genom min hand frälsa Israel, såsom du har lovat, 37så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen; ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall frälsa Israel, såsom du har lovat.” 38Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel skål blev full med vatten. 39Men Gideon sade till Gud: “Må din vrede icke upptändas mot mig, därför att jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka blott en gång till med ullen: gör nu så, att allenast ullen förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på marken.” 40Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men eljest hade dagg kommit överallt på marken.

will be added

X\