Johannesevangeliet 11

1Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. 2Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk. 3Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: “Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.” 4När Jesus hörde detta, sade han: “Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.” 5Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära. 6När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var; 7men därefter sade han till lärjungarna: “Låt oss gå tillbaka till Judeen.” 8Lärjungarna sade till honom: “Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?” 9Jesus svarade: “Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus. 10Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.” 11Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: “Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.” 12Då sade hans lärjungar till honom: “Herre, sover han, så bliver han frisk igen.” 13Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn. 14Då sade Jesus öppet till dem: “Lasarus är död. 15Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.” 16Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: “Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.” 17När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven. 18Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, 19och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder. 20Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma. 21Och Marta sade till Jesus: “Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död. 22Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.” 23Jesus sade till henne: “Din broder skall stå upp igen.” 24Marta svarade honom: “Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.” 25Jesus svarade till henne: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; 26och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” 27Hon svarade honom: “Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.” 28När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: “Mästaren är här och kallar dig till sig.” 29När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom. 30Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. 31Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där. 32När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: “Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.” 33Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd 34och frågade: “Var haven I lagt honom?” De svarade honom: “Herre, kom och se.” Och Jesus grät. 35Då sade judarna: “Se huru kär han hade honom!” 36Men somliga av dem sade: 37“Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?” 38Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången. 39Jesus sade: “Tagen bort stenen.” Då sade den dödes syster Marta till honom: “Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.” 40Jesus svarade henne: “Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?” 41Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: “Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 42Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.” 43När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: “Lasarus, kom ut.” 44Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: “Lösen honom, och låten honom gå.” 45Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom. 46Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort. 47Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: “Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken. 48Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.” 49Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: “I förstån intet, 50och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.” 51Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket. 52Ja, icke allenast “för folket”; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn. 53Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom. 54Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar. 55Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig. 56Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: “Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?” 57Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.

will be added

X\