Job 9

1Därefter tog Job till orda och sade: 2Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud? 3Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen. 4Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan; 5honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede; 6honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid; 7honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling; 8honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar; 9honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak; 10honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna? 11Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse. 12Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: “Vad gör du?” 13Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig; 14huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom? 15Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund. 16Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst. 17Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak. 18Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig. 19Gäller det försteg i kraft: “Välan, jag är redo!”, gäller det rätt: “Vem ställer mig till ansvar?” 20Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång. 21Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva. 22Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige. 23Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan. 24Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då? 25Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka; 26de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte. 27Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad, 28Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri. 29Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda? 30Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt, 31så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig. 32Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra; 33ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda. 34Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig; 35då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

will be added

X\