Job 6

1Då tog Job till orda och sade: 2Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen! 3Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord. 4Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig. 5Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder? 6Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? 7Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis. 8Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp! 9O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv! 10Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord. 11Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig? 12Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar? 13Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd. 14Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan, 15Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut, 16som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem, 17men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer. 18Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås. 19Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem; 20men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram. 21Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse. 22Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut, 23att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand? 24Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse. 25Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den? 26Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden? 27Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän! 28Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet. 29Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig! 30Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

will be added

X\