Job 19

1Därefter tog Job till orda och sade: 2Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord? 3Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn. 4Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak. 5Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl, 6så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät. 7Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt. 8Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker. 9Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan. 10Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd. 11Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like. 12Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda. 13Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig. 14Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig. 15Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon. 16Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom. 17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn. 18Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig. 19+ 20Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar. 21Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig. 22Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött? 23Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok, 24ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan! 25Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. 26Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud. 27Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta. 28Men när I tänken: “huru skola vi icke ansätta honom!”—såsom vore skulden att finna hos mig— 29då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

will be added

X\