Jeremia 7

1Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade: 2Ställ dig i porten till HERRENS hus, ooh predika där detta ord och säg: Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som gån in genom dessa portar för att tillbedja HERREN. 3Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Bättren edert leverne och edert väsende, så vill jag låta eder bo kvar på denna plats. 4Förliten eder icke på lögnaktigt tal, när man säger: “Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel!” 5Nej, om I bättren edert leverne och edert väsende, om I dömen rätt mellan man och man, 6om I upphören att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan, att utgjuta oskyldigt blod på denna plats och att följa efter andra gudar, eder själva till olycka, 7då vill jag för evärdliga tider låta eder bo på denna plats, i det land som jag har givit åt edra fäder. 8Men se, I förliten eder på lögnaktigt tal, som icke kan hjälpa. 9Huru är det? I stjälen, mörden och begån äktenskapsbrott, I svären falskt, I tänden offereld åt Baal och följen efter andra gudar, som I icke kännen; 10sedan kommen I hit och träden fram inför mitt ansikte i detta hus, som är uppkallat efter mitt namn, och sägen: “Med oss är ingen nöd”—för att därefter fortfara med alla dessa styggelser. 11Hållen I det då för en rövarkula, detta hus, som är uppkallat efter mitt namn? Ja, sannerligen, också jag anser det så, säger HERREN. 12Gån bort till den plats i Silo, där jag först lät mitt namn bo, och sen huru jag har gjort med den, för mitt folk Israels ondskas skull. 13Och eftersom I haven gjort alla dessa gärningar, säger HERREN, OCh icke haven velat höra, fastän jag titt och ofta har talat till eder, och icke haven velat svara, fastän jag har ropat på eder, 14därför vill jag nu med detta hus, som är uppkallat efter mitt namn, och som I förliten eder på, och med denna plats, som jag har givit åt eder och edra fäder, göra såsom jag gjorde med Silo. 15Och jag skall kasta eder bort ifrån mitt ansikte, såsom jag har bortkastat alla edra bröder all Efraims släkt. 16Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon klagan och förbön för dem eller lägga dig ut för dem hos mig, ty jag vill icke höra dig. 17Ser du icke vad de göra i Juda städer och på Jerusalems gator? 18Barnen samla tillhopa ved, fäderna tända upp eld och kvinnorna knåda deg, allt för att baka offerkakor åt himmelens drottning; och drickoffer utgjuta de åt andra gudar, mig till sorg. 19Men är det då mig som de bereda sorg därmed, säger HERREN, och icke fastmer sig själva, så att de komma på skam? 20Därför säger Herren, HERREN så: Se, min vrede och förtörnelse skall utgjuta sig över denna plats, över både människor och djur, över både träden på marken och frukten på jorden; och den skall brinna och icke bliva utsläckt. 21Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Läggen edra brännoffer tillhopa med edra slaktoffer och äten så kött. 22Ty på den tid då jag förde edra fäder ut ur Egyptens lånd gav jag dem icke någon befallning eller något bud angående brännoffer och slaktoffer; 23utan detta var det bud jag gav dem: “Hören min röst, så vill jag vara eder Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandren i allt på den väg som jag bjuder eder, på det att det må gå eder väl.” 24Men de ville icke höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet, och veko tillbaka i stället för att gå framåt. 25Allt ifrån den dag då edra fäder drogo ut ur Egyptens land ända till nu har jag dag efter dag, titt och ofta, sänt till eder alla mina tjänare profeterna. 26Men man ville icke höra mig eller böja sitt öra till mig; de voro hårdnackade och gjorde ännu mer ont än deras fäder. 27Och om du än säger dem allt detta, så skola de dock icke höra dig; och om du än ropar till dem, så skola de dock icke svara dig. 28Säg därför till dem: “Detta är det folk som icke vill höra HERRENS, sin Guds, röst eller taga emot tuktan. Sanningen är försvunnen och utrotad ur deras mun.” 29Skär av dig ditt huvudhår och kasta det bort, och stäm upp en klagosång på höjderna. Ty HERREN har förkastat och förskjutit detta släkte, som har uppväckt hans vrede. 30Juda barn hava ju gjort vad ont är i mina ögon, säger HERREN; de hava satt upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter mitt namn, och de hava så orenat det. 31Och Tofethöjderna i Hinnoms sons dal hava de byggt upp, för att där uppbränna sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har bjudit eller ens tänkt mig något sådant. 32Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer skall säga “Tofet” eller “Hinnoms sons dal”, utan “Dråpdalen”, och då man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats finnes. 33Ja, detta folks döda kroppar skola bliva mat åt himmelsns fåglar och markens djur, och ingen skall skrämma bort dem. 34Och i Juda städer och på Jerusalems gator skall jag göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, ty landet skall bliva ödelagt.

will be added

X\