Jeremia 48

1Om Moab. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, ty det är förstört! Kirjataim har kommit på skam och är intaget, fästet har kommit på skam och ligger krossat. 2Moabs berömmelse är icke mer. I Heabon förehar man onda anslag mot det: “Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.” Också du, Madmen, skall förgöras, svärdet skall följa dig i spåren. 3Klagorop höras fran Horonaim, förödelse ooh stort brak. 4Ja, Moab ligger förstört; högljutt klaga dess barn. 5Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt, och på vägen ned till Horonaim höras ångestfulla klagorop över förstörelsen. 6Flyn, rädden edra liv, och bliven som torra buskar i öknen. 7Ty därför att du förlitar dig på dina verk och dina skatter, skall ock du bliva intagen; och Kemos skall gå bort i fångenskap och hans präster och furstar med honom. 8Och en förhärjare skall komma över var stad, så att ingen stad skall kunna rädda sig; dalen skall bliva förstörd och slätten ödelagd, såsom HERREN har sagt. 9Given vingar åt Moab, ty flygande måste han fly bort. Hans städer skola bliva mark, och ingen skall bo i dem. 10Förbannad vare den som försumligt utför HERRENS verk, förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd. 11I säkerhet har Moab levat från sin ungdom och har legat i ro på sin drägg; han har icke varit tömd ur ett kärl i ett annat, icke vandrat bort i fångenskap; därför har hans smak behållit sig, och hans lukt har ej förvandlats. 12Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall sända till honom vintappare, som skola tappa honom och tömma hans kärl och krossa hans krukor. 13Då skall Moab komma på skam med Kemos, likasom Israels hus kom på skam med Betel, som det förlitade sig på. 14Huru kunnen I säga: “Vi äro hjältar och tappra män i striden”? 15Moab skall ändå bliva förstört, dess städer skola gå upp i rök, och dess utvalda unga manskap måste ned till att slaktas; så säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot. 16Snart kommer Moabs ofärd, och hans olycka hastar fram med fart. 17Ömken honom, I alla som bon omkring honom, I alla som kännen hans namn. Sägen: “Huru sönderbruten är icke den starka spiran, den präktiga staven!” 18Stig ned från din härlighet och sätt dig på torra marken, du dottern Dibons folk; ty Moabs förhärjare drager upp mot dig och förstör dina fästen. 19Ställ dig vid vägen och spela omkring dig, du Aroers folk; fråga männen som fly och kvinnorna som söka rädda sig, säg: “Vad har hänt?” 20Moab har kommit på skam, ja, det är krossat; jämren eder och ropen Förkunnen vid Arnon att Moab är förstört. 21Domen har kommit över slättlan det, över Holon, Jahas och Mofaat, 22över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim, 23över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon, 24över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligga fjärran eller nära. 25Avhugget ar Moabs horn, och hans arm är sönderbruten, säger HERREN. 26Gören honom drucken, ty han har förhävt sig mot HERREN; ja, må Moab ragla omkull i sina egna spyor och bliva till åtlöje, också han. 27Eller var icke Israel till ett åtlöje för dig? Blev han då ertappad bland tjuvar, eftersom du skakar hucudet, så ofta du talar om honom 28Övergiven edra städer och byggen bo i klipporna, I Moabs inbyggare, och bliven lika duvor som bygga sina nästen bortom klyftans gap. 29Vi hava hört om Moabs högmod, det övermåttan höga, om hans stolthet, högmod och högfärd och hans hjärtas förhävelse. 30Jag känner, säger HERREN, hans övermod och opålitlighet, hans lösa tal ooh opålitliga handlingssätt. 31Därför måste jag jämra mig för Moabs skull; över hela Moab måste jag klaga. Över Kir-Heres’ män må man sucka. 32Mer än Jaeser gråter, måste jag gråta över dig, du Sibmas vinträd, du vars rankor gingo över havet och nådde till Jaesers hav; mitt i din sommar oah din vinbärgning har ju en förhärjare slagit ned. 33Glädje och fröjd är nu avbärgad från de bördiga fälten och från Moabs land. På vinet i pressarna har jag gjort slut; man trampar ej mer vin under skördeskri, skördeskriet är intet skördeskri mer. 34Från Hesbons jämmerstaden, ända till Eleale, ända till Jahas upphäver man rop, och från Soar ända till Horonaim, till Eglat-Selisia; ty också Nimrims vatten bliva torr ökenmark. 35Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN, att ingen mer frambär offer på offerhöjden och ingen mer tänder offereld åt sin gud. 36Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres’ män: vad de hava kvar av sitt förvärv går ju förlorat. 37Ty alla huvuden äro skalliga och alla skägg avskurna; på alla händer äro sårmärken och omkring länderna säcktyg. 38På alla Moabs tak och på dess torg höres allenast dödsklagan, ty jag har krossat Moab såsom ett värdelöst kärl, säger HERREN. 39Huru förfärad är han icke! I mån jämra eder. Huru vänder icke Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett åtlöje och en skräck för alla dem som bo däromkring. 40Ty så säger HERREN: Se, en som liknar en örn svävar fram och breder ut sina vingar över Moab. 41Keriot bliver intaget, bergfästenA bliva erövrade. Och Moabs hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är barnsnöd. 42Ja, Moab skall förgöras så att det icke mer är ett folk, ty det har förhävt sig mot HERREN. 43Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I Moabs inbyggare, säger HERREN. 44Om någon flyr undan faran, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty jag skall låta ett hemsökelsens år komma över dem, över Moab, säger HERREN. 45I Hesbons skugga stanna de, det är ute med flyktingarnas kraft. Ty eld gick Ut från Hesbon, en låga från Sihons land; och den förtärde Moabs tinning, hjässan på stridslarmets söner. 46Ve dig, Moab! Förlorat är Kemos’ folk. Ty dina söner äro tagna till fånga, och dina döttrar förda bort i fångenskap. 47Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Moab, säger HERREN. Så långt om domen över Moab.

will be added

X\