Jeremia 46

1Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om hednafolken. 2Om Egypten, angående den egyptiske konungen Farao Nekos här, som stod invid floden Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av Nebukadressar, konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår. 3Reden till sköld och skärm, och rycken fram till strid. 4Spännen för hästarna och bestigen springarna, och ställen upp eder, med hjälmarna på. Gören spjuten blanka, ikläden eder pansaren. 5Men varav kommer detta som jag nu ser? De äro förfärade. De vika tillbaka; deras hjältar bliva slagna. De taga till flykten utan att vända sig om. Skräck från alla sidor! säger HERREN. 6Ej ens den snabbaste kan flg undan, ej ens hjälten kan rädda sig. Norrut, invid floden Frat, där stappla de och falla. 7Vem är denne som stiger upp såsom Nilfloden, denne vilkens vatten svalla såsom strömmar? 8Det är Egypten som stiger upp såsom Nilfloden, och såsom strömmar svalla hans vatten. Han säger: “Jag vill stiga upp och övertäcka landet; jag vill fördärva städerna och dem som bo därinne.” 9Ja, dragen ditupp, I hästar; stormen fram, I vagnar. Må hjältarna tåga fram, etiopier och puteer, rustade med sköldar, och ludeer, rustade med bågar, bågar som de spänna. 10Ty detta är Herrens; HERREN Sebaots, dag, en hämndedag, då han skall hamnas på sina motståndare; nu skall svärdet frossa sig mätt och dricka sig rusigt av deras blod. Ty ett slaktoffer vill Herren, HERREN Sebaot, anställa i nordlandet vid floden Frat. 11Drag upp till Gilead och hämta balsam, du jungfru dotter Egypten. Men förgäves skaffar du dig läkemedel i mängd; du kan icke bliva helad. 12Folken få höra om din skam, och av dina klagorop blivar jorden full; ty den ene hjälten stapplar på den andre, och de falla båda tillsammans. 13Detta är det ord som HERREN talade till profeten Jeremia om att Nebukadressar, konungen i Babel, skulle komma och slå Egyptens land: 14Förkumlen i Egypten och kungören i Migdol, ja, kungören i Nof, så ock i Tapanhes, och sägen: “Träd fram och gör dig redo, ty svärdet frossar runt omkring dig.” 15Varför äro dina väldige slagna till marken? De kunde ej hålla stånd, ty HERREN stötte dem bort. 16Han kom många att stappla, och så föllo de, den ene över den andre; de ropade: “Upp, låt oss vända tillbaka till vårt folk och till vårt fädernesland, undan det härjande svärdet.” 17Ja, man ropar där: “Farao ar förlorad, Egyptens konung! Han har förfelat sin tid. 18Så sant jag lever, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot, en skall komma, väldig såsom Tabor ibland bergen, såsom Karmel vid havet. 19Så reden nu till åt eder, I dottern Egyptens inbyggare, vad man behöver, när man skall gå i landsflykt. Ty Nof skall bliva en ödemark och varda uppbränt, så att ingen kan bo där. 20En skön kviga är Egypten; men en broms kommer farande norrifrån. 21Också de legoknektar hon har i sitt land, lika gödda kalvar, ja, också de vända då om och fly allasammans, de kunna icke hålla stånd. Ty deras ofärds dag har kommit över dem, deras hemsökelses tid. 22Tyst smyger hon undan såsom en krälande orm, ty med härsmakt draga de fram, och med yxor komma de över henne, såsom gällde det att hugga ved. 23De fälla hennes skog, säger HERREN, ty ogenomtränglig är den; talrikare äro de än gräshoppor, ja, de kunna ej räknas. 24På skam kommer dottern Egypten; hon bliver given i nordlandsfolkets hand. 25Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hemsöka Amon från No, så ock Farao och Egypten med dess gudar och dess konungar, ja, både Farao och dem som förlita sig på honom. 26Och jag skall giva dem i de mans hand, som stå efter deras liv, i Nebukadressars, den babyloniske konungens, och i hans tjänares hand. Men därefter skall landet bliva bebott såsom i forna dagar, säger HERREN. 27Så frukta då icke, du min tjänare Jakob, och var ej förfärad, du Israel; ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet, och dina barn ur deras fångenskaps land. Och Jakob skall få komma tillbaka och leva i ro och säkerhet, och ingen skall förskräcka honom. 28Ja, frukta icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN, ty jag är med dig. Och jag skall göra ände på alla de folk till vilka jag har drivit dig bort; men på dig vill jag ej alldeles göra ände, jag vill blott tukta dig med måtta; ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.

will be added

X\