Jeremia 2

1Och HERRENS ord kom till mig; han sade: 2Gå åstad och predika för Jerusalem och säg: Så säger HERREN: Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek, huru du älskade mig under din brudtid, huru du följde mig i öknen, i landet där man intet sår. 3Ja, en HERRENS heliga egendom är Israel, förstlingen av hans skörd; alla som vilja äta därav ådraga sig skuld, olycka kommer över dem, säger HERREN. 4Hören HERRENS ord, I av Jakobs hus, I alla släkter av Israels hus. 5Så säger HERREN: Vad orätt funno edra fäder hos mig, eftersom de gingo bort ifrån mig och följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfängligbet? 6De frågade icke: “Var är HERREN, han som förde oss upp ur Egyptens land, han som ledde oss i öknen, det öde och oländiga landet, torrhetens och dössskuggans land, det land där ingen vägfarande färdades, och där ingen människa bodde?” 7Och jag förde eder in i det bördiga landet, och I fingen äta av dess frukt och dess goda. Men när I haden kommit ditin, orenaden I mitt land och gjorden min arvedel till en styggelse. 8Prästerna frågade icke: “Var är HERREN?” De som hade lagen om händer ville icke veta av mig, och herdarna avföllo från mig; profeterna profeterade i Baals namn och följde efter sådana som icke kunde hjälpa. 9Därför skall jag än vidare gå till rätta med eder, säger HERREN, ja, ännu med edra barnbarn skall jag gå till rätta. 10Dragen bort till kitteernas öländer och sen efter, sänden bud till Kedar och forsken noga efter; sen till, om något sådant där har skett. 11Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar? Och dock äro dessa inga gudar. Men mitt folk har bytt bort sin ära mot en avgud som icke kan hjälpa. 12Häpnen häröver, I himlar; förskräckens och bäven storligen, säger HERREN. 13Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig hava de övergivit, en källa med friskt vatten, och de hava gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten. 14Är väl Israel en träl eller en hemfödd slav, eftersom han så har lämnats till plundring? 15Lejon ryta mot honom, de låta höra sitt skri. De göra hans land till en ödemark, hans städer brännas upp, så att ingen kan bo i dem. 16Till ooh med Nofs oeh Tapanhes’ barn avbeta dina berg. 17Men är det ej du själv som vållar dig detta, därmed att du övergiver HERREN din Gud, när han vill leda dig på den rätta vägen? 18Varför vill du nu gå till Egypten och dricka av Sihors vatten? Och varför vill du gå till Assyrien och dricka av flodens vatten? 19Det är din ondska som bereder dig tuktan, det är din avfällighet som ådrager dig straff. Märk därför och besinna vilken olycka och sorg det har med sig att du övergiver HERREN, din Gud, och icke vill frukta mig, säger Herren, HERREN Sebaot. 20Ty för länge sedan bröt du sönder ditt ok och slet av dina band och sade: “Jag vill ej tjäna.” Och på alla höga kullar och under alla gröna träd lade du dig ned för att öva otukt. 21Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd? 22Ja, om du ock tvår dig med lutsalt och tager än så mycken såpa, så förbliver dock din missgärning oren inför mig, säger Herren, HERREN. 23Huru kan du säga: “Jag har ej orenat mig, jag har icke följt efter Baalerna”? Besinna vad du har bedrivit i dalen, ja, betänk vad du har gjort. Du är lik ett ystert kamelsto, som löper hit och dit. 24Du är lik en vildåsna, fostrad i öknen, en som flåsar i sin brunst, och vars brånad ingen kan stävja; om någon vill till henne, behöver han ej löpa sig trött; när hennes månad kommer, träffar man henne. 25Akta din fot, så att den icke tappar skon, och din strupe, så att den ej bliver torr av törst. Men du svarar: “Du mödar dig förgäves. Nej, jag älskar de främmande, och efter dem vill jag följa.” 26Såsom tjuven står där med skam, när han ertappas, så skall Israels hus komma på skam, med sina konungar, och furstar, med sina präster och profeter, 27dessa som säga till trästycket: “Du är min fader”, och säga till stenen: “Du har fött mig.” Ty de vända ryggen till mig och icke ansiktet; men när olycka är på färde, ropa de: “Upp och fräls oss!” 28Var äro då dina gudar, de som du gjorde åt dig? Må de stå upp. Kunna de frälsa dig i din olyckas tid? Ty så många som dina städer äro, så många hava dina gudar blivit, du Juda. 29Huru kunnen I gå till rätta med mig? I haven ju alla avfallit från mig, säger HERREN. 30Förgäves har jag slagit edra barn; de hava icke velat taga emot tuktan. Edert svärd har förtärt edra profeter, såsom vore det ett förhärjande lejon. 31Du onda släkte, giv akt på HERRENS ord. Har jag då för Israel varit en öken eller ett mörkrets land, eftersom mitt folk säger: “Vi hava gjort oss fria, vi vilja ej mer komma till dig”? 32Icke förgäter en jungfru sina smycken eller en brud sin gördel? Men mitt folk har förgätit mig sedan urminnes tid. 33Huru skickligt går du icke till väga, när du söker älskog! Därför har du ock blivit förfaren på det ondas vägar. 34Ja, på dina mantelflikar finner man blod av arma och oskyldiga, som du har dödat, icke därför att de ertappades vid inbrott, nej, därför att din håg står till allt sådant. 35Och dock säger du: “Jag går fri ifrån straff; hans vrede mot mig har förvisso upphört.” Nej, jag vill gå till rätta med dig, om du än säger: “Jag har icke syndat.” 36Varför har du nu så brått att vandra åstad på en annan väg? Också med Egypten skall du komma på skam, likasom du kom på skam med Assyrien. 37Också därifrån skall du få gå din väg, med händerna på huvudet. Ty HERREN förkastar dem som du förlitar dig på, och du skall icke bliva lyckosam med dem.

will be added

X\