Jesaja 22

1Utsaga om Synernas dal. Vad är då på färde, eftersom allt ditt folk stiger upp på taken? 2Du larmuppfyllda, du bullrande stad, du glada stad! Dina slagna hava icke blivit slagna med svärd, ej dödats i strid. 3Alla dina furstar hava samfällt flytt undan, utan bågskott blevo de fångar. Ja, så många som påträffades hos dig blevo allasammans fångar, huru långt bort de än flydde. 4Därför säger jag: Vänden blicken ifrån mig, jag måste gråta bitterligen; trugen icke på mig tröst för att dottern mitt folk har blivit förstörd. 5Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning kommer från Herren, HERREN Sebaot, i Synernas dal, med nedbrutna murar och med rop upp mot berget. 6Elam hade fattat kogret, vagnskämpar och ryttare följde honom; Kir hade blottat skölden. 7Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat stånd vid porten. 8Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter vapnen i Skogshuset. 9Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen upp vattnet i Nedre dammen. 10Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att befästa muren. 11Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det sågen I icke. 12Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt. 13Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden: “Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.” 14Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron: Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad, så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot. 15Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där, förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom: 16Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig, 17du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump, 18han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus. 19Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din tjänst skall du bliva avsatt. 20Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son; 21honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus. 22Och jag skall giva honom Davids hus’ nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta. 23Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus. 24Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar—alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor— 25då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat.

will be added

X\