Hebreerbrevet 7

1Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste—han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom, 2varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst “rättfärdighetens konung”, men därjämte ock “Salems konung”, det är “fridens konung”, 3denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son—denne förbliver en präst för beständigt. 4Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. 5Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd, 6tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena. 7Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre. 8Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande. 9Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde; 10ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes. 11Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet—och på detta var ju folkets lagstiftning byggd—varför hade det då behövts att en präst av annat slag, “efter Melkisedeks sätt”, skulle uppstå, en som icke nämnes “efter Arons sätt”? 12(Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.) 13Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret. 14Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster. 15Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, 16att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv. 17Han får nämligen det vittnesbördet: “Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.” 18Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den var svag och gagnlös— 19eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt—men ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få nalkas Gud. 20Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse—det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse, 21har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade till honom: “Herren har svurit och skall icke ångra sig: ‘Du är en präst till evig tid’”— 22i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman. 23Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst, 24har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han förbliver “till evig tid”. 25Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. 26En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen, 27en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv. 28Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en “Son” som är fullkomnad “till evig tid”.

will be added

X\