FöRsta Moseboken 9

1Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: “Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. 2Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand. 3Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. 4Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. 5Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andres själ; 6den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild. 7Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden och föröken eder på den.” 8Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom: 9“Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra efterkommande efter eder, 10och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som hava gått ut ur arken. 11Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall mer komma och fördärva jorden.” 12Och Gud sade: “Detta skall vara tecknet till det förbund som jag gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder, för eviga tider: 13min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden. 14Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen då synes i skyn, 15skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar allt kött. 16När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.” 17Så sade nu Gud till Noa: “Detta skall vara tecknet till det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på jorden.” 18Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader. 19Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig. 20Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en vingård. 21Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält. 22Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför. 23Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd. 24När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: 25“Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!” 26Ytterligare sade han: “Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl! 27Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl.” 28Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år; 29alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han.

will be added

X\