FöRsta Moseboken 49

1Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder, på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i kommande dagar: 2Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner; hören på eder fader Israel. 3Ruben, min förstfödde är du, min kraft och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst i makt. 4Du sjuder över såsom vatten, du skall icke bliva den främste, ty du besteg din faders läger; då gjorde du vad skändligt var. Ja, min bädd besteg han! 5Simeon och Levi äro bröder; deras vapen äro våldets verktyg. 6Min själ inlåte sig ej i deras råd, min ära tage ingen del i deras samkväm; ty i sin vrede dräpte de män, och i sitt överdåd stympade de oxar. 7Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam, och deras grymhet, som är så hård! Jag skall förströ dem i Jakob, jag skall förskingra dem i Israel. 8Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa; din hand skall vara på dina fienders nacke, för dig skola din faders söner buga sig. 9Ett ungt lejon är Juda; från rivet byte har du dragit ditupp, min son. Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en lejoninna—vem vågar oroa honom? 10Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess han kommer till Silo och folken bliva honom hörsamma. 11Han binder vid vinträdet sin åsna, vid ädla rankan sin åsninnas fåle. Han tvår sina kläder i vin, sin mantel i druvors blod. 12Hans ögon äro dunkla av vin och hans tänder vita av mjölk. 13Sebulon skall bo vid havets strand, vid stranden, där skeppen ligga; sin sida skall han vända mot Sidon. 14Isaskar är en stark åsna, som ligger i ro i sin inhägnad. 15Och han såg att viloplatsen var god, och att landet var ljuvligt; då böjde han sin rygg under bördor och blev en arbetspliktig tjänare. 16Dan skall skaffa rätt åt sitt folk, han såväl som någon av Israels stammar. 17Dan skall vara en orm på vägen, en huggorm på stigen, en som biter hästen i foten, så att ryttaren faller baklänges av. 18HERRE, jag bidar efter din frälsning! 19Gad skall trängas av skaror, men själv skall han tränga dem på hälarna. 20Från Aser kommer fetma, honom till mat; konungsliga läckerheter har han att giva. 21Naftali är en snabb hind; han har sköna ord att giva. 22Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan; dess grenar nå upp över muren. 23Bågskyttar oroa honom, de skjuta på honom och ansätta honom; 24dock förbliver hans båge fast, och hans händer och armar spänstiga, genom dens händer, som är den Starke i Jakob, genom honom som är herden, Israels klippa, 25genom din faders Gud—han skall hjälpa dig. genom den Allsmäktige—han skall välsigna dig med välsignelser från himmelen därovan, välsignelser från djupet som utbreder sig därnere, välsignelser från bröst och sköte. 26Din faders välsignelser nå högt, högre än mina förfäders välsignelser, de nå upp till de eviga höjdernas härlighet. De skola komma över Josefs huvud, över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder. 27Benjamin är en glupande ulv; om morgonen förtär han rov, och om aftonen utskiftar han byte.” 28Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var och en av dem gav han sin särskilda välsignelse. 29Och han bjöd dem och sade till dem: “Jag skall nu samlas till mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten Efrons åker, 30i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av hetiten Efron, 31där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv har begravit Lea, 32på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.” 33När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till sina fäder.

will be added

X\