FöRsta Moseboken 45

1Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo omkring honom. Han ropade: “Må alla gå ut härifrån.” Och ingen fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina bröder. 2Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det; också Faraos husfolk hörde det. 3Och Josef sade till sina bröder: “Jag är Josef. Lever min fader ännu?” Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta blevo de för honom. 4Då sade Josef till sina bröder: “Kommen hitfram till mig.” Och när de kommo fram, sade han: “Jag är Josef, eder broder, som I sålden till Egypten. 5Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I haven sålt mig hit: ty för att bevara människors liv har Gud sänt mig hit före eder. 6I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem år under vilka man varken skall plöja eller skörda. 7Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många. 8Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans hus och till en furste över hela Egyptens land. 9Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till honom: ‘Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke. 10Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som tillhör dig. 11Jag vill där försörja dig—ty ännu återstå fem hungerår—så att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall lida nöd. 12I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder. 13Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader hitned.” 14Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. 15Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan samtalade hans bröder med honom. 16När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl. 17Och Farao sade till Josef: “Säg till dina bröder: ‘Detta skolen I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land; 18hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I skolen få äta av landets fetma.’ 19Alltså bjuder jag dig nu att säga: ‘Detta skolen I göra: tagen eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra hustrur, och hämten eder fader och kommen hit. 20Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i hela Egyptens land skall höra eder till.’” 21Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos befallning, och gav dem kost för resan. 22Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter. 23Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan. 24Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och han sade till dem: “Kiven icke på vägen.” 25Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i Kanaans land; 26och de berättade för honom och sade: “Josef lever ännu, och han är en furste över hela Egyptens land.” Då greps hans hjärta av vanmakt, ty han kunde icke tro dem. 27Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem, och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv. 28Och Israel sade: “Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag vill fara och se honom, förrän jag dör.”

will be added

X\