FöRsta Moseboken 42

1Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina söner: “Varför stån I så rådlösa?” 2Och han sade vidare: “Se, jag har hört att i Egypten finnes säd; faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva och icke dö.” 3Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten. 4Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom. 5Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land. 6Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom. 7När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: “Varifrån kommen I?” De svarade: “Från Kanaans land, för att köpa säd till föda åt oss.” 8Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen honom. 9Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och han sade till dem: “I ären spejare, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.” 10De svarade honom: “Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att köpa säd till föda åt sig. 11Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män, dina tjänare äro inga spejare.” 12Men han sade till dem: “Jo, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.” 13De svarade: “Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår fader, och en är icke mer till.” 14Josef sade till dem: “Det är såsom jag sade eder: I ären spejare. 15Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever, I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder kommer hit. 16En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant Farao lever.” 17Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre dagar. 18Men på tredje dagen sade Josef till dem: “Om I viljen leva, så gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud: 19ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder. 20Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa sig vara sanna, skolen I slippa att dö.” Och de måste göra så. 21Men de sade till varandra: “Förvisso hava vi dragit skuld över oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna ångest.” 22Ruben svarade dem: “Sade jag icke till eder: ‘Försynden eder icke på gossen’? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför utkräves nu hans blod.” 23Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med dem genom tolk. 24Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras krets och lät fängsla honom inför deras ögon. 25Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem kost för resan. Och man gjorde så med dem. 26Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån. 27Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst i säcken. 28Då sade han till sina bröder: “Mina penningar hava blivit lagda hit tillbaka; se, de äro här i min säck.” Då blevo de utom sig av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: “Vad har Gud gjort mot oss!” 29När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt vad som hade hänt dem och sade: 30“Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet. 31Men vi sade till honom: ‘Vi äro redliga män och inga spejare; 32vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.’ 33Men mannen som var herre i landet svarade oss: ‘Därav skall jag veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder, och faren eder väg. 34Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga omkring i landet. 35När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna, blevo de förskräckta. 36Och Jakob, deras fader, sade till dem: “I gören mig barnlös; Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga ifrån mig; över mig kommer allt detta.” 37Då svarade Ruben sin fader och sade: “Mina båda söner må du döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.” 38Men han svarade: “Min son får icke fara ditned med eder. Hans broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa mina grå hår med sorg ned i dödsriket.”

will be added

X\