FöRsta Moseboken 31

1Men han fick höra huru Labans söner talade så: “Jakob har tagit allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han har skaffat sig all denna rikedom.” 2Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon som förut. 3Och HERREN sade till Jakob: “Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt; jag skall vara med dig.” 4Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin hjord; 5och han sade till dem: “Jag märker att eder fader icke ser på mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med mig. 6Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina krafter; 7men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra mig något ont. 8När han sade: ‘De spräckliga skola vara din lön’, då fick hela hjorden spräcklig avföda; och när han sade: ‘De strimmiga skola vara din lön’, då fick hela jorden strimmig avföda. 9Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig. 10Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11Och Guds ängel sade till mig i drömmen: ‘Jakob!’ Jag svarade: ‘Här är jag.’ 12Då sade han: ‘Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har ju sett allt vad Laban gör mot dig. 13Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.’” 14Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: “Hava vi numera någon lott eller arvedel i vår faders hus? 15Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för oss. 16Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.” 17Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på kamelerna 18och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans land. 19Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel sin faders husgudar, 20och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät denne märka att han ämnade fly. 21Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden och ställde sin färd mot Gileads berg. 22Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. 23Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju dagsresor och hann upp honom på Gileads berg. 24Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade till honom: “Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad det vara må.” 25Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget på Gileads berg. 26Då sade Laban till Jakob: “Vad är detta för ett tilltag, att du har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar, likasom vore de tagna med svärd? 27Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig? Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor. 28Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har handlat dåraktigt. 29Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud sade till mig i natt: ‘Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad det vara må.’ 30Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?” 31Då svarade Jakob och sade till Laban: “Jag fruktade för dig, ty jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig. 32Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.” Ty Jakob visste icke att Rakel hade stulit dem. 33Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält. 34Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men fann dem icke. 35Och hon sade till sin fader: “Vredgas icke, min herre, över att jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors vis.” Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke. 36Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och sade till Laban: “Vari har jag då förbrutit mig eller syndat, eftersom du så häftigt förföljer mig? 37Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda. 38I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke ätit. 39Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om dagen eller stulet om natten. 40Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde mina ögon. 41I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har tio gånger förändrat min lön. 42Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.” 43Då svarade Laban och sade till Jakob: “Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött? 44Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det vara ett vittne mellan mig och dig.” 45Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. 46Och Jakob sade till sina fränder: “Samlen tillhopa stenar.” Och de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på röset. 47Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed. 48Och Laban sade: “Detta röse vare i dag vittne mellan mig och dig.” Därav fick det namnet Galed; 49men det kallades ock Mispa, ty han sade: “HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se varandra. 50Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.” 51Och Laban sade ytterligare till Jakob: “Se, detta röse och stoden som jag har rest mellan mig och dig— 52detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont uppsåt. 53Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han vare domare mellan oss.” Och Jakob svor eden vid honom som hans fader Isak fruktade. 54Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan på berget över natten. 55Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin väg hem igen.

will be added

X\