FöRsta Moseboken 29

1Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet. 2Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och stenen som låg över brunnens öppning var stor; 3därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning. 4Och Jakob sade till männen: “Mina bröder, varifrån ären I?” De svarade: “Vi äro från Haran.” 5Då sade han till dem: “Kännen I Laban, Nahors son?” De svarade: “Ja.” 6Han frågade dem vidare: “Står det väl till med honom?” De svarade: “Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.” 7Han sade: “Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.” 8Men de svarade: “Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens öppning; då vattna vi fåren.” 9Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin faders får; ty hon plägade vakta dem. 10När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får. 11Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt. 12Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände, och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och omtalade det för sin fader. 13Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade hänt honom. 14Och Laban sade till honom: “Ja, du är mitt kött och ben.” Och han stannade hos honom en månads tid. 15Och Laban sade till Jakob: “Du är ju min frände. Skulle du då tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?” 16Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre hette Rakel. 17Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var skön att skåda. 18Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: “Jag vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.” 19Laban svarade: “Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.” 20Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne. 21Därefter sade Jakob till Laban: “Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen; låt mig gå in till henne.” 22Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett gästabud. 23Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. 24Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till tjänstekvinna. 25Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: “Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?” 26Laban svarade: “Det är icke sed på vår ort att man giver bort den yngre före den äldre. 27Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu ytterligare sju år.” 28Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. 29Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till tjänstekvinna. 30Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år. 31Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam, medan Rakel var ofruktsam. 32Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet Ruben, ty hon tänkte: “HERREN har sett till mitt lidande; ja, nu skall min man hava mig kär.” 33Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: “HERREN har hört att jag har varit försmådd, därför har han givit mig också denne.” Och hon gav honom namnet Simeon. 34Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: “Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag har ju fött honom tre söner.” Därav fick denne namnet Levi. 35Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: “Nu vill jag tacka HERREN.” Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.

will be added

X\