FöRsta Moseboken 24

1Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade välsignat Abraham i alla stycken. 2Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all hans egendom: “Lägg din hand under min länd; 3jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter till någon av kananéerna bland vilka jag bor, 4utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och där taga hustru åt min son Isak.” 5Tjänaren sade till honom: “Men om så händer, att kvinnan icke vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?” 6Abraham svarade honom: “Tag dig till vara för att föra min son dit tillbaka. 7HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och svurit och sagt: ‘Åt din säd skall jag giva detta land’, han skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall kunna få en hustru åt min son. 8Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.” 9Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och lovade honom detta med ed. 10Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim. 11Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna plägade komma ut för att hämta vatten. 12Och han sade: “HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham. 13Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma hitut för att hämta vatten. 14Om jag nu säger till en flicka: ‘Håll hit din kruka, och låt mig få dricka’ och hon då svarar: ‘Drick; dina kameler vill jag ock vattna’, må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min herre.” 15Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln. 16Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och steg så upp igen. 17Då skyndade tjänaren emot henne och sade: “Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka.” 18Hon svarade: “Drick, min herre” och lyfte strax ned krukan på sin hand och gav honom att dricka. 19Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: “Jag vill ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava fått dricka.” 20Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans kameler. 21Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade gjort hans resa lyckosam eller icke. 22Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio siklar i vikt, 23och frågade: “Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om vi kunna få natthärbärge i din faders hus?” 24Hon svarade honom: “Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som av henne föddes åt Nahor.” 25Och hon sade ytterligare till honom: “Vi hava rikligt med både halm och foder; natthärbärge kan du ock få.” 26Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN 27och sade: “Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.” 28Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders hus. 29Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade åstad till mannen därute vid källan. 30När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: ‘Så och så talade mannen till mig’, då begav han sig ut till mannen, där denne stod hos kamelerna vid källan. 31Och han sade: “Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för kamelerna.” 32Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två hans och hans följeslagares fötter. 33Och man satte fram mat för honom; men han sade: “Jag vill icke äta, förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban svarade: “Så tala då.” 34Då sade han: “Jag är Abrahams tjänare. 35Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. 36Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger. 37Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: ‘Till hustru åt min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i vilkas land jag bor, 38utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där taga hustru åt min son.’ 39Då sade jag till min herre: ‘Men om nu kvinnan icke vill följa med mig?’ 40Han svarade mig: ‘HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt min son får en hustru av min släkt och av min faders hus; 41i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig, skall du vara fri ifrån eden till mig.’ 42Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd bliva lyckosam, 43må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till henne: ‘Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka’ 44och hon då svarar mig: ‘Drick du; åt dina kameler vill jag ock ösa upp vatten’—må hon då vara den kvinna som HERREN har utsett åt min herres son. 45Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: ‘Låt mig få dricka.’ 46Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: ‘Drick; dina kameler vill jag ock vattna.’ Så drack jag, och hon vattnade också kamelerna. 47Och jag frågade henne och sade: ‘Vems dotter är du?’ Hon svarade: ‘Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka.’ Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. 48Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter. 49Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.” 50Då svarade Laban och Betuel och sade: “Från HERREN har detta utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont eller gott. 51Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.” 52När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och tillbad HERREN. 53Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och hennes moder gav han dyrbara skänker. 54Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp, sade han: “Låten mig nu fara till min herre.” 55Då sade hennes broder och hennes moder: “Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.” 56Men han svarade dem: “Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till min herre.” 57Då sade de: “Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.” 58Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: “Vill du resa med denne man?” Hon svarade: “Ja.” 59Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle fara med Abrahams tjänare och dennes män. 60Och de välsignade Rebecka och sade till henne: “Av dig, du vår syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar intaga sina fienders portar.” 61Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig och for sin väg. 62Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i Sydlandet. 63Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar. När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma. 64Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg hon med hast ned från kamelen; 65och hon frågade tjänaren: “Vem är den mannen som kommer emot oss där på fältet?” Tjänaren svarade: “Det är min herre.” Då tog hon sin slöja och höljde sig i den. 66Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt. 67Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

will be added

X\