FöRsta Moseboken 12

1Och HERREN sade till Abram: “Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. 2Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. 3Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” 4Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran. 5Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land 6och kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet. 7Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: “Åt din säd skall jag giva detta land.” Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom. 8Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn. 9Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot Sydlandet. 10Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet. 11Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai: “Jag vet ju att du är en skön kvinna. 12Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: ‘Hon är hans hustru’, så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva. 13Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva.” 14Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en mycket skön kvinna. 15Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus. 16Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler. 17Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull. 18Då kallade Farao Abram till sig och sade: “Vad har du gjort mot mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru? 19Varför sade du: ‘Hon är min syster’ och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag henne och gå.” 20Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

will be added

X\