Andra Moseboken 4

1Mose svarade och sade: “Men om de nu icke tro mig eller lyssna till mina ord, utan säga: ‘HERREN har icke uppenbarat sig för dig’?” 2Då sade HERREN till honom: “Vad är det du har i din hand?” 3Han svarade: “En stav.” Han sade: “Kasta den på marken.” När han då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose flydde för honom. 4Men HERREN sade till Mose: “Räck ut din hand och tag honom i stjärten.” Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han förvandlades åter till en stav i hans hand. 5Och HERREN sade: “Så skola de. tro att HERREN, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig. 6Och HERREN sade ytterligare till honom: “Stick din hand i barmen.” Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska. 7Åter sade han. “Stick din hand tillbaka i barmen.” Och han stack sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp. 8Och HERREN sade: “Om de icke vilja tro dig eller akta på det första tecknet, så måste de tro det andra tecknet. 9Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas till blod på torra landet.” 10Då sade Mose till HERREN: “Ack I Herre, jag är ingen talför man; jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu, sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt målföre och en trög tunga. 11HERREN sade till honom: “Vem har givit människan munnen, eller vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke jag, HERREN? 12Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall tala.” 13Men han sade: “Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” 14Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: “Har du icke din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se dig, skall han glädjas i sitt hjärta. 15Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder vad I skolen göra. 16Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud. 17Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall göra dina tecken.” 18Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade till honom: “Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten, för att se om de ännu leva.” Jetro sade till Mose: “Gå i frid.” 19Och HERREN sade till Mose i Midjan: “Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.” 20Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i sin hand. 21Och HERREN sade till Mose: “När du nu vänder tillbaka till Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans hjärta, så att han icke släpper folket. 22Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son, 23och jag har sagt till dig: ‘Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.’ Men du har icke velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son. 24Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom. 25Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son och berörde honom därmed nedtill och sade: “Du är mig en blodsbrudgum.” 26Så lät han honom vara. Då sade hon åter: “Ja, en blodsbrudgum till omskärelse.” 27Och HERREN sade till Aron: “Gå åstad och möt Mose i öknen.” Då gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste honom. 28Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att göra. 29Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels barns äldste. 30Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han gjorde tecknen inför folkets ögon. 31Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig ned och tillbådo.

will be added

X\