Andra Moseboken 33

1Och HERREN sade till Mose: “Upp, drag åstad härifrån med folket som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det jag sade: ‘Åt din säd skall jag giva det.’ 2Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna, amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna, 3för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.” 4När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen tog sina smycken på sig. 5Och HERREN sade till Mose: “Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig, skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill jag se till, vad jag skall göra med dig.” 6Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem allt ifrån vistelsen vid Horebs berg. 7Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke utanför lägret; och han kallade det “uppenbarelsetältet”. Och var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. 8Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet. 9Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose. 10Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält. 11Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade icke tältet. 12Och Mose sade till HERREN: “Väl säger du till mig: ‘För detta folk ditupp’; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända med mig Du har dock sagt: ‘Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon.’ 13Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.” 14Han sade: “Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?” 15Han svarade honom: “Om du icke själv vill gå med, så låt oss alls icke draga upp härifrån. 16Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk på jorden?” 17HERREN svarade Mose: “Vad du nu har begärt skall jag ock göra; ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid namn.” 18Då sade han: “Låt mig alltså se din härlighet.” 19Han svarade: “Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa namnet ‘HERREN’ inför dig; jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. 20Ytterligare sade han: “Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” 21Därefter sade HERREN: “Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan. 22När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till dess jag har gått förbi. 23Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.”

will be added

X\