Andra Moseboken 32

1Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget, församlade de sig omkring Aron och sade till honom: “Upp, gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.” 2Då sade Aron till dem: “Tagen guldringarna ut ur öronen på edra hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig. 3Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och de buro dem till Aron; 4och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: “Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät utropa och säga: “I morgon bliver en HERRENS högtid.” 6Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka. 7Då sade HERREN till Mose: “Gå ditned, ty ditt folk, som du har fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt är. 8De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava de offrat, och sagt: ‘Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9Och HERREN sade ytterligare till Mose: “Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk. 10Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett stort folk.” 11Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: “HERRE, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land? 12Varför skulle egyptierna få säga: ‘Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden’? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk. 13Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: ‘Jag skall göra eder säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det till evärdlig arvedel.’” 14Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk. 15Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet. 16Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna. 17När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose: “Krigsrop höres i lägret.” 18Men han svarade: “Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.” 19När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och slog sönder dem nedanför berget. 20Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det åt Israels barn att dricka. 21Och Mose sade till Aron: “Vad har folket gjort dig, eftersom du har kommit dem att begå en så stor synd?” 22Aron svarade: “Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv att detta folk är ont. 23De sade till mig: ‘Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.’ 24Då sade jag till dem: ‘Den som har guld tage det av sig’; och de gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven till.” 25Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa, 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: “Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.” Då församlade sig till honom alla Levi barn. 27Och han sade till dem: “Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände. 28Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män. 29Och Mose sade: “Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst, för att välsignelse i dag må komma över eder.” 30Dagen därefter sade Mose till folket: “I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd.” 31Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: “Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld. 32Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.” 33Men HERREN svarade Mose: “Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på dem hemsöka deras synd.” 35Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

will be added

X\