Predikaren 2

1Jag sade i mitt hjärta: “Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.” Men se, också detta var fåfänglighet. 2Jag måste säga om löjet: “Det är dårskap”, och om glädjen: “Vad gagnar den till?” 3I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin—allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet—och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva. 4Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 5Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. 6Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. 7Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. 8Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många. 9Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. 10Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda. 11Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning. 12När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap—ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort? — 13då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret: 14Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går den ene som den andre. 15Då sade jag i mitt hjärta: “Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?” Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet. 16Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren? 17Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 18Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort. 19Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet. 20Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. 21Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände. 22Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? 23Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet. 24Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: 25“Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?” 26Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

will be added

X\