Predikaren 1

1Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem. 2Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! 3Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? 4Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. 5Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. 6Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. 7Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. 8Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. 9Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. 10Inträffar något varom man ville säga: “Se, detta är nytt”, så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. 11Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare. 12Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. 13Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. 14När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. 15Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning. 16Jag sade i mitt hjärta: “Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.” 17Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind. 18Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

will be added

X\