Daniel 6

1Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år gammal. 2Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket. 3Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen icke lede något men. 4Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen var betänkt på att sätta honom över hela riket. 5Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom. 6Då sade männen: “Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.” 7Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom så: “Må du leva evinnerligen, konung Darejaves! 8Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna, rådsherrarna och stathållarna hava rådslagit om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vander sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen. 9Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan återkallas.” 10I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en skrivelse och utfärda ett förbud. 11Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra. 12När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och åkallande sin Gud. 13Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det kungliga förbudet: “Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?” Konungen svarade och sade: “Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.” 14Då svarade de och sade till konungen: “Daniel, en av de judiska fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.” 15När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa honom. 16Då skyndade männen till konungen och sade till honom: “Vet, o konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.” 17Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och konungen talade till Daniel och sade: “Din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.” 18Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel. 19Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och sömnen flydde honom. 20Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen. 21Och nar han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: “Daniel, du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?” 22Då svarade Daniel konungen: “Må du leva evinnerligen, o konung! 23Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung. 24Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han hade trott på sin Gud. 25Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen över dem och krossade alla deras ben. 26Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som funnos på hela jorden: “Mycken frid vare med eder! 27Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden. 28Han är en räddare oah hjälpare, och han gör tecken och under i himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens våld.” 29Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves’ och under persern Kores’ regeringar.

will be added

X\