Apostlagärningarna 5

1Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods, 2och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter. 3Då sade Petrus: “Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket? 4Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.” 5När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta. 6Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom. 7Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett. 8Petrus sade då till henne: “Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?” Hon svarade: “Ja, för den summan.” 9Då sade Petrus till henne: “Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.” 10Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man. 11Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta. 12Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång. 13Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära. 14Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor. 15Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem. 16Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade. 17Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom—de som hörde till sadducéernas parti—och de uppfylldes av nitälskan 18och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte. 19Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: 20“Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.” 21När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem. 22Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta 23och sade: “Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.” 24När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta. 25Då kom någon och berättade för den: “De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.” 26Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket. 27Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem 28och sade: “Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.” 29Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: “Man måste lyda Gud mer än människor. 30Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. 31Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. 32Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.” 33När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem. 34Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen. 35Sedan sade han till de andra: “I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män. 36För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. 37Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. 38Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; 39men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.” 40Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå. 41Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. 42Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

will be added

X\