Apostlagärningarna 25

1Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for han från Cesarea upp till Jerusalem. 2Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför honom klagomål mot Paulus. 3För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de kunde döda honom under vägen. 4Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka. 5Och han tillade: “De bland eder som det vederbör må alltså fara dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han är skyldig till något ont.” 6Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram. 7När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem, 8ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot helgedomen eller mot kejsaren. 9Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och sade: “Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta inför mig i denna sak?” 10Paulus svarade: “Jag står här inför kejserlig domstol, och av sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt gjort, såsom du själv mycket väl vet. 11Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.” — 12Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han: “Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få fara.” 13Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till Cesarea och hälsade på hos Festus. 14Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus’ sak för konungen och sade: “Felix har här lämnat efter sig en man såsom fånge; 15och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas skyldig. 16Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig mot anklagelsen. 17Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen skulle föras fram. 18Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig; 19de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är död, men om vilken Paulus påstod att han lever. 20Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå till rätta i denna sak. 21När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag kunde sända honom till kejsaren.” 22Då sade Agrippa till Festus: “Jag skulle också själv gärna vilja höra den mannen.” Han svarade: “I morgon skall du få höra honom.” 23Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt, och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta männen i staden; och på Festus’ befallning blev Paulus införd. 24Då sade Festus: “Konung Agrippa, och alla I andra som ären har tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med sina rop att han icke borde få leva längre. 25Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort något som förtjänar döden; 26men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har; blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva. 27Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.”

will be added

X\