Apostlagärningarna 23

1Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: “Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.” 2Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle slå honom på munnen. 3Paulus sade då till honom: “Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!” 4Då sade de som stodo därbredvid: “Smädar du Guds överstepräst?” 5Paulus svarade: “Jag visste icke, mina bröder, att han var överstepräst. Det är ju skrivet: ‘Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.’” 6Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med ljudelig röst inför Rådet: “Mina bröder, jag är farisé, en avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.” 7Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad. 8Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna bekänna sig tro på både det ena och det andra. 9Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: “Vi finna intet ont hos denne man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med honom.” 10Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och rycka honom undan dem och föra honom till kasernen. 11Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: “Var vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.” 12När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän de hade dräpt Paulus. 13Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig. 14Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: “Vi hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi hava dräpt Paulus. 15Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.” 16Men Paulus’ systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade hört. 17Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom, och sade: “För denne yngling till översten; ty han har en underrättelse att lämna honom.” 18Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och sade: “Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.” 19Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och frågade honom: “Vad är det för en underrättelse du har att lämna mig?” 20Han svarade: “Judarna hava kommit överens om att bedja dig att du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om honom. 21Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras begäran.” 22Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå. 23Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till dem: “Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare.” 24Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix. 25Och han skrev ett brev, så lydande: 26“Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix. 27Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var romersk medborgare. 28Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag ställa honom inför deras Stora råd. 29Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor i deras lag, men att han icke var anklagad för något som förtjänade död eller fängelse. 30Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom.” 31Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem befallt, och förde honom om natten till Antipatris. 32Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto ryttarna färdas vidare med honom. 33När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom. 34Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade han: 35“Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare hava kommit tillstädes.” Och så bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes’ borg.

will be added

X\