Apostlagärningarna 22

1“Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.” 2När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte: 3“Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören. 4Jag förföljde ‘den vägen’ ända till döds, och både män och kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse; 5det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade. 6Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt kringstrålade mig. 7Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till mig: ‘Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ 8Då svarade jag: ‘Vem är du, Herre?’ Han sade till mig: ‘Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig. 10Då frågade jag: ‘Vad skall jag göra, Herre?’ Och Herren svarade mig: ‘Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.’ 11Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så att jag kom in i Damaskus. 12Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där. 13Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: ‘Saul, min broder, hav din syn igen.’ Och i samma stund fick jag min syn igen och såg upp på honom. 14Då sade han: ‘Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun. 15Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. 16Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.’ 17Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning 18och såg honom och hörde honom säga till mig: ‘Skynda dig med hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.’ 19Men jag sade: ‘Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig. 20Och när Stefanus’, ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder, som dödade honom.’ 21Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.’” 22Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu hovo de upp sin röst och ropade: “Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.” 23Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften, 24bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta varför de så ropade mot honom. 25Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: “Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?” 26När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: “Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.” 27Då gick översten dit och frågade honom: “Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?” Han svarade: “Ja.” 28Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.” Men Paulus sade: “Jag däremot har den redan genom födelsen.” 29Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom. 30Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.

will be added

X\