Apostlagärningarna 18

1Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint. 2Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus, vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu, 3och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till yrket tältmakare. 4Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både judar och greker. 5När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han betygade för judarna att Jesus var Messias. 6Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade han stoftet av sina kläder och sade till dem: “Edert blod komme över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till hedningarna.” 7Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius Justus, som “fruktade Gud”; denne hade sitt hus invid synagogan. 8Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom trodde och läto döpa sig. 9Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: “Frukta icke, utan tala och tig icke; 10ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.” 11Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och undervisade i Guds ord. 12Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen 13och sade: “Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett sätt som är emot lagen.” 14När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: “Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på eder, I judar. 15Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke vara domare.” 16Och så visade han bort dem från domstolen. 17Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke därefter. 18Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade nämligen bundit sig genom ett löfte. 19Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna. 20Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; men han samtyckte icke därtill, 21utan tog avsked av dem med de orden: “Om Gud vill, skall jag vända tillbaka till eder.” Och så lämnade han Efesus. 22Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och hälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia. 23Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och färdades först genom det galatiska landet och därefter genom Frygien och styrkte alla lärjungarna. 24Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna. 25Denne sade blivit undervisad om “Herrens väg” och talade, brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän han allenast hade kunskap om Johannes’ döpelse. 26Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade honom grundligare om “Guds väg”. 27Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått. 28Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade genom skrifterna att Jesus var Messias.

will be added

X\